En helt vanlig blogg.

Han sa att han är lycklig så länge han kan få mig att le.



Speechless.


Jag är så exalterad samtidigt som jag är rädd att han har en skev bild av mig. En bild som inte stämmer med verkligheten. Att han ska inse att han inte vill ha mig.

Någon i min familj förtär oerhörda mängder Oboy-pulver. Och det är inte jag.

Dagen började inte så fint. Min kontaktlins gick sönder i ögat och jag spenderade en kvart med att gråta och frenetisk gräva i mitt öga efter den lilla del som inte hade kommit med ut. Måndagar. /sigh

Vägen hem från bussen, en sträcka som sisådär tar två och en halv minut om man går långsamt, är jag ganska bra på att gå har jag kommit fram till.
Medan jag gått där, så har jag: (avsaktningar räknas inte riktigt med, sådant är tillåtet)

• Läst en förfärlig del. Ibland med följden att jag ignorerat en trevlig granne eller två. Något träd har jag dock inte gått in i än.
• Löst rubriks kub. Ja, kanske inte hela, med delvis i alla fall.
• Sjungit. Många av min grannar har säkert hört min underbara stämma.
• Gråtit.
• Tappat skor. Dock gått tillbaka och hämtat dem.
• Sprungit i mörkret.
• Gått baklänges.
• Skrivit.
• Stickat.

Jag är säker på att jag är långt från den enda som har lärt sig att känna igen marken under sig, men det var lite trevligt att upptäcka såhär i måndagarnas gråa humörsvängningar.

Det är förövrigt väldigt trevligt att göra något medans man går. Rekomenderar det till alla som har någolunda koll på sitt område, att börja läsa samtidigt som de promenerar. Jag undansäger mig dock allt ansvar för det antal träd/lyktstolpar/pensionärer/stenar som blir förolämpade av att ni gått in i dem.

Hon vet att hon bara kommer klara av sisådär 3.2 inlägg. Men det gör inte så mycket. Det är ett tappert försök.
Det som irriterar henne mest dock, är att det är så knepigt att börja blogga. Hon vill ju att de som läser (ifall någon läser) ska känna henne, och förstå hennes små vinkar och insideskämt.

Så har man ännu en blogg. Känns lite bittersött. Får väl se ifall den tar sig.